Alba


Alba är det gaeliska namnet för ”Skottland”.

Vi for dit för elva dagars semester maken, sönerna och jag. Att valet föll på just skottland beror på några olika faktorer: Ingen av oss har varit där, det var ett av två riktigt billiga resmål med Ryan air och det föll sönerna i smaken eftersom det andra billiga resmålet var ett land där de redan varit (och eftersom de är sjukt tävlingsinriktade så är det viktigare att få ett land till på listan över besökta länder än att prioritera väder, nöjen, mat…), och för att det visade sig efter en liten lätt koll att tågluffning skulle bli löjeväckande dyrt.

Jag var på väg till skottland en annan gång. Då var planen att spendera en månad på Irland och i Skottland, men eftersom jag hade så himla kul på Irland så hann jag inte med något Skottland den gången. Men det är en annan historia.

Vi flög till Prestwick, Glasgow, som inte inte alls ligger i Glasgow, och hämtade ut vår hyrbil. Det är billigt med hyrbil. Första målet på resan var Oban. Det är en liten kuststad där det går färjor ut till div. småöar och det är staden där makens favvowhiskey tillverkas. Det var pga whiskeyn vi åkte dit. Att det var en kuststad upptäckte vi när vi kom fram…

Vi hyrde in oss på Jeremy Irons guesthouse. Det var ett gemytligt litet ställe med en trevlig värd – Jeremy Irons själv – och pratglada gäster. Vi åt allesammans frukost i det gemensamma köket där Jeremy varje morgon ställde fram en stor skål med nyplockade hallon. Sönerna åt flingor med hallon, rostade mackor med hallonsylt och hallon samt hallon i stora mängder de tre morgnar vi var där. Värsta lyxen!

Vi åkte ut till en liten ö – Kerrera – och vandrade runt den en dag. Det var en vandring på ungefär en mil och det är ganska lagom för oss. Vi hade bara med oss matsäck, regnkläder och kikare. Några skurar fick vi, men det insåg vi snabbt att det är så det är.

Den guidade turen i destilleriet var väldigt bra. Till och med jag som inte gillar slutresultatet var road. Tyckte faktiskt att det smakade lite bättre än vanligt då vi bjöds på smakprov i slutet av turen.

I Oban finns många fina små pubar och vi såg med glädje fram emot att besöka dessa. Gissa om vi blev förvånade då vi inte blev insläppta! No children allowed… Men hallå! Det fanns två ställen i sta’n där barn var välkomna – ett trist hotell och ett plastigt snabbmatsställe. Vi trodde att de skämtade med oss, men blev snart varse den bistra verkligheten. Barn är inte välkomna hos dessa annars väldigt gästfria och supertrevliga människor.

Nåväl, i en pub fick barn vistas fram till kl. 19.00. På ett annat ställe i en annan stad fick barnen vara med om de satt i restaurangdelen och inte såg bardisken (?), och på ytterligare ett ställe var de välkomna om de satt på utsidan. Holy shit.

Detta borde inte vara ett problem, men det var det. Vi hade ju sett fram emot att äta billiga barluncher – typ chickybits och chips m.m. som serveras till rätt hyfsade priser på de flesta pubar, samt naturligtvis att njuta av den goda ölen och den goda whiskeyn landet skryter med. Detta vill man ju helst göra i de fina pubarna, inte i sunkiga plastcafeér á la Mc Donalds!

Från Oban rattade vi vår lilla Megané upp till Isle of Skye. Längst upp på toppen till ett ödsligt vandrarhem ute på klipporna med dramatisk utsikt över havet. Där var vi bara en natt för hela vandrarhemmet var uthyrt till en stor fest dagen efter. Det gjorde inget, det var kul att komma dit. Där gjorde vi ytterligare en vandring högt, högt uppe i bergen på branta smala stigar som störtade sig livsfarligt hundratals meter ner. Denna vandring gjorde vi dessutom i ett våldsamt häftigt skyfall som gjorde att  vi stundtals knappt såg någonting. Nästan väl spännande ibland, men också otroligt vackert. Det händer något med naturens alla färger i regen. Vi bestämde oss för att genomföra vandringen trots vädret eftersom vi inte skulle stanna kvar i trakten och inte ville gå miste om den.

Då vi krängt av oss de våta kläderna (det regnade rätt igenom regnställen) och fått i oss lite lunch for vi ner till Portree. Det är ”huvudstaden” på Isley of Skye och en jättegullig liten by. Där bodde vi på B&B hos en trevlig dam som serverade god, äkta engelsk frukost. I Portree blev vi kvar tre nätter och väntade på att få ta en båttur ut för att se delfiner, valar och havsörn. Dessvärre blev aldrig vädret tillräckligt bra för att turerna skulle kunna genomföras och vi gav upp. Medan vi väntade upptäckte vi ett annat vackert ställe – ett fyrhus – några mil därifrån. Ännu ett fantastiskt vackert ställe och en annan typ av vandring. Härligt!

Vi passade också på att gå till simhallen i Portree. De hade en alldeles nybyggd. Även där visade det sig att barn var något som helst skulle undvikas. Trots att vi var där under ”familjetid”. Barnen fick inte hoppa eller dyka från kanten, inte hoppa från kortsidan, inte gå in i bastun ens i målsmans sällskap. Det kändes som att även då barnen dök efter sina nycklar som vi slängde ut på bassängbotten så övervägde badvakterna att säga till oss. Säkert var även det förbjudet…

Från Portree till Loch Ness. Här såg vi utställningen och roades, men for sedan raskt vidare mot nästa destilleri – Farclas – som stod på makens önskelista. Medan maken gick på den visningen stannade sönerna och jag på en lekplats i närmaste stad. Ytterligare en jättegullig liten by med fina stenhus, färglada dörrar och översållat med blommor i amplar, rabatter och stora krukor. Trädgårdarna i skottland är överväldigande.

Efter Farclas var det ungarnas tur. Vi for till en nöjespark som heter Landmark forrest där det erbjuds klättring, vattenrushkanor och lite annat smått och gott. Det är inte värsta high tech-parken direkt men himla trevligt. Barnen hade vansinnigt kul och vi åkte inte därifrån förrän det stängde.

Så var det dax för det sista destilleriet på resan – Estradour – nära Pitlochery. Det är skottlands minsta destilleri och det är bara två man plus ägaren som jobbar med framställningen av drycken. Däremot finns det många på stället som jobbar som guider och i shopen. Denna visning hängde jag med på och det är jag glad för. Vår guide var en härlig skotte med glimten i ögat och det var många skratt under turen.

Om whiskeyn var god kan jag inte svara på, deras kärringvariant (en sorts baileys) var helt ok. Om man gillar den typen av dryck. Kul var det i alla fall.

Pitlochery som var närmaste stad var, i alla fall enligt mig, den finaste av de ställen vi besökte. Mer blomsterprakt än någon annan by – och då skall ni veta att det är mycket, mycket blommor överallt – och så fina hus att man omedelbart vill köpa sig ett hus där och sitta och tänka djupa tankar i dess trädgård. Men det får bli en annan gång.

Kvar av resan var nu endast Edinburgh. Det var kul att komma till en ”riktig” stad efter alla berg och byar. Vi bodde på ett hostel på Royal Mile och centralare än så kan man nästan inte bo. Slottet mitt i staden uppfyllde alla förväntningar även om vi skippade att gå den guidade visningen. Lite för dyrt. Dessutom hade vi ju då upptäckt att Barcelona fc var i sta’n och vi ville gärna se dem. Vi ägnade således våra tre sista dagar åt promenader, fotboll, åka dubbeldäckarbuss och att försöka hitta schyssta pubar som släppte in barn.

Från Landmark forrest och resterande dagar i skottland hade vi över 20 grader, sol och blå himmel. Vi gick i shorts och linne! Det är knappt man tror det är sant, men så var det. Det kändes faktist lite konstigt att köpa en kilt i ylletyg när det var så varmt ute.

Jag är på det stora hela nöjd med vår skottlandsresa. Enda smolket var strulet med pubarna. Det var väldigt trist att inte vara välkommen in i de gemytliga pubarna och att vi varje gång var tvungna att leta efter ett ställe som verkade både mysigt och som välkomnade oss allihop. Jag fattar inte varför de har den här typen av restrektioner och jag hoppas att de gör sig av med dem.

Det känns som om jag kommer att åka tillbaka igen. Kanske med ett gäng kompisar på en långhelg så småningom.

Annonser

5 thoughts on “Alba

  1. ren8 skriver:

    var det DEN Jeremy Irons? Skådisen allzå?

  2. Pux skriver:

    Visst hade det varit coolt om vi lyckats kändisspana när vi var där. Men nä. Inte Jeremy Irons utan Jermy Ingals. Inte heller släkt med Ingalls i det lilla huset på prärien. Tror jag inte i alla fall…

  3. Carina skriver:

    Vad märkliga regler när det gällde barnen! Inte synas och inte heller bli sedda tydligen!!!

  4. Carina D skriver:

    *skratt* Jag vet, det är utskänkningstillstånds-regler som sätter käppar i hjulet. Ingen under 18 år får vara på pubar… Whetherspoon är en kedja som funkar, men det gäller ju att veta, och de är ju ingen ”typisk brittisk pub” om det är det man är ute efter.Skrattade också åt simhusmentaliteten. ”Safe & Healthy” är skrattretande petigt. Och jag som tyckte Sverige var överbeskyddande…Ärligt talat, det var efter några distilleribesök som jag började gilla whisky! Det ÄR skillnad att smaka det där, kanske för att de förklarat vad det smakar… (jag vill inte verka petig men… det heter whisky. Irländarna dricker whiskey. 🙂 Nu dricker jag flera sorter, Oban är en av dem. Undrade förresten om den där höga vandringen på Isle of Skye var uppe i Quiraing? Var det coola klippformationer där?

    • Pux skriver:

      Hej Carina, jag kommer nog att fortsätta skriva om Skottlandsresan lite mer ingående framöver, den ligger lite för nära just nu – det blir bara en massa rabblande.Promenanden/vandringen var uppe i Trotternich i höjd med Staffin ungefär. Vansinnigt vackert! Det jag såg mellan regnskurarna alltså…. Vi åkte förbi ol’ man Storr och jag hade gärna vandrat där med, men regnet…Var är dina smultronställen i Skottland? Har du varit på Estradour destilleriet? Fantastiskt! //Pux

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: