Samma, samma men annorlunda…

När man umgicks förr så hette det att man ”snackade med grannen”, ”fikade hos vänninnan” eller att man helt enkelt bara ”tittade in” hos någon.

Det var våra föräldrar som var sådana slackers. De hade ju tid…

Vi däremot, vi är så stressade! Oj, oj, oj vad vi håller på. När vi inte är på jobbet är vi ”engagerade” i våra barn. Jo, så är det. Dagens barn sticker inte iväg till fotbollen eller vad det nu är de pysslar med, själva. Mamma eller pappa, eller ännu hellre – båda två – levererar barnen till platsen för utövandet. Sedan måste ju föräldern stanna kvar där, det är ju faktiskt ingen idé att åka hem igen…

Och det är där, medan vi är sådär fantastiskt engagerade, som vi umgås. Under det drygt 1,5 timmar långa träningspasset har vi stressade föräldrar inte mycket annat att göra än att dricka kaffe och snacka skit. Vi varken sig hänger tvätt eller lagar mat i klubbstugan. Nix pix, vi har trevligt. Fattar ibland lite beslut (om gemensamma trivselkvällar och dylikt, det är ju så viktigt med det sociala…), vi vill ju inte verka helt meningslösa där.

Ändå säger våra föräldrar att de inte fattar hur vi orkar… Och vi låter dem hållas i villfarelsen. Det är ju ett så bra alibi till våra katastrofhushåll. Jooodå, vi skulle gärna stånka korv och baka surdegsbröd – om vi bara hade tiiiiiiiiiid.

Men ja, ni vet hur det är, vi snärjer mellan karriären och barnens aktiviteter. Herregud, det är inte så stort offer, de blir ju stora så fort och då  behöver de oss inte längre. På det sättet. Vi offrar så gärna all vår ”egen” tid för detta eviga flängande.

I lördags till exempel flängde vi hela familjen ner till Varberg, ty äldste sonen hade simtävling. Vi packade matsäckskorgen full med kaffe, mackor, bullar och frukt och gav oss iväg kl. 7 på morgonen. Ljuvligt! Vägen till Varberg är vacker och himlen var blå, fåglarna sjöng och det var svårt att känna sig uppoffrande. Kände mig priviligerad rent utav (men det skulle jag aldrig erkänna).

Framme vid bassängen tog jag kommandot över fikakorgen och bar resolut ut den i gräset på baksidan. Där kunde man ligga och ha lagom span in över bassängen samtidigt som solen värmde skönt och de övriga ”stackars” simföräldrarna damp ner bredvid. Det var så trevligt att jag nästan missade själva tävlingarna, men maken hojtade till så att jag hann in.

Hela dagen förflöt i stort sett på det här viset. Vi fick bara paus för att åka in till staden och äta lunch. Man kan ju inte leva på mackor och kaffe hur länge som helst. Nej, det är inte som förr.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: