De säljer mitt hus!

http://hemnet.se/beskrivning/hemnet/183907

 

Fick av en vän höra att mitt förra hus ligger ute på mäklarsajten. Till salu! Det är ju bara två år sedan de köpte, vad har hänt? De var unga, barnlösa och ordentligt stadda vid kassan. Tror jag….

Vi köpte huset då äldste sonen var knappt fyra månader. Jag fick någon sorts förlossnings-husfnatt och behövde ett hus. Kunde inte uthärda detta jordeliv en sekund till utan ett hus!

Att påstå att vi förälskade oss ögonblickligen i huset på Prostens Ahlbergs gata vore en grov lögn. Vi granskade det kritiskt och kom till slutsatsen att vi kunde uthärda det, och att vi hade råd. De vi köpte av var en äldre änkeman i 90-årsåldern. Han och hans familj flyttade in då huset var nybyggt 1957. De var uppenbarligen så förtjusta i huset från start att de aldrig såg någon anledning att ändra på någonting. Rart på något sätt. Lite förvånande att det efter 40 år bara fanns ursprungslagret med tapeter.

Nåväl, husets 40 år av stillhet var i och med vår inflyttning till ända. Vi rev upp golv, drog ner väggar, satte upp avbärarbjälkar, kaklade, klinklade, dränerade, tapetserade, målade, spacklade och jädrar i min lilla låda vilken ansiktslyftning huset fick. Och trädgården med för den delen.

Vi bodde där i 6 år. Hela tiden med avsikten att flytta vidare. Inför varje rivande hölls diskussionen om huruvida vi skulle få igen pengarna eller inte i slutändan. Och hela tiden tvivlet – kanske att vi ändå  blir kvar…

Vi trivdes på Prosten Ahlbergs gata. Vi kom att tycka mycket om vårt hus, det gav en enorm tillfredsställelse att så totalt få följa sina inre övertygelser om inredning. Varenda kakelplatta, varje färgnyans – allt fick vår 100% uppmärksamhet för att det skulle bli så som vi tänkt.

Men det var jobbigt… Jag kan fortfarande känna hur trött jag var på att bära barnet i en sele på magen då vi hade rivit upp alla golven. Sedan veckorna då vi lagade mat på en kokplatta i källaren för att vi höll på att riva ut köket… Även barn nummer två föddes under renoveringen och det var slitsamt att ha det så rörigt då under föräldraledigheten.

När vi tagit beslutet att sälja kändes det skönt. Jag var klar med det huset. Klar med renovering över huvud taget…

Visningen drog fruktansvärt mycket folk och det var idel positiva omdömen. Det var roligt. De unga tu som slutligen köpte huset var fulla med planer på det som de ville göra, och jag kände mig nöjd. Huset skulle gå till några som skulle låta det fortsätta utvecklas.

Jag hittade mitt hus efter att ha tittat på en ziljon hus. Maken var inte helt övertygad, men jag lotsade honom varsamt genom alla tvivel. Nu är jag hemma.

Sitter här och undrar varför de som köpte ”vårt” hus redan säljer? Det kändes som om de skulle bli så lyckliga där på Prosten Ahlbergs gata. De visade en glädje och entusiasm för huset  som jag kände igen som det jag kände då jag såg detta huset. Och jag flyttar inte! Inte än på många år i alla fall.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: