Inte egentligen…

Det är inte så att jag går runt och längtar efter att titta på fotboll. Men när jag gör det…. Det är som om någonting tar mig i besittning, och det enda jag kan göra är att ge efter. Det är så himla kul. Jag skriker och klappar händerna, ohhar och ahhaar och törs inte titta, utbrister i flåshurtiga uppmaningar och är allmänt som vilken fotbollsidiot som helst. Det enda jag inte gör är att någonsin racka på det andra laget. Aldrig. Jag klappar när de gör mål också, samt ropar flåshurtiga uppmaningar till dem med. Det är möjligt att de upplever det som lite förnedrande, åtminstone om ”mitt” lag leder. Dessvärre kan jag inte hejda mig.

Jag är överlycklig över att säsongen äntligen snart börjar. Matcher varje vecka. Mmm, vad kul.

Påminn mig gärna om dessa ord när jag om några veckor sitter här och gnäller över att jag aldrig gör annat än häckar runt fotbollsplaner, tvättar svettiga träningskläder samt låter hemmet och det social livet stå i träda till förmån för den ständigt pågående fotbollen. Förmodligen blir jag skitsur om ni verkligen gör det, men ändå – det kanske glädjer er en smula.

Vi ses vid fotbollsplanerna.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: