Återträff klass 9, 1982

Åhhhh, det är ju detta jag borde skrivit om för flera veckor sedan. Återträffen med niorna. 26 år senare. TJUGOSEX ÅR!!! Herregud… Jag anser mig inte vara typen som går på återträffar. Jag har en snarast överlägsen, föraktfull syn på den sorts människor som går på sådana. Det är människor som vill bevisa något, som måste hävda sig på ett eller annat sätt, eller hur? Sådana som jag, tydligen.

Inbjudan damp ner i våras, flera månader innan själva begivenheten skulle äga rum. Jag läste och la brevet åt sidan. Slängde det dock icke. Kände för första gången sedan jag lämnade grundskolan att det faktiskt skulle kunna vara lite intressant. Intresset och nyfikenheten har nog funnits där hela tiden, men jag har nog snarare velat se och höra om dem än att se och tala till dem. Men så plötsligt kändes det som en alldeles fantastisk idé – återträff jippikayey liksom.

Jag ringde en vän från förr som jag haft lite kontakt med genom åren, inte så ofta men alltid innerligt. Låt oss gå, bad jag och hon sa ”ja”. Åhh, det var riktigt pirrigt!

Så kom då äntligen kvällen. Jag velade länge innan jag bestämde mig för en lämplig stass, inte för mycket men inte heller för lite, casual utan att vara nonchalant. Till sist blev det som det ju nästan alltid blir, jeans och en topp av ngt slag. Lite smink, och ett par glas vin så var jag klar.

Vi satt klassvis och det var rätt okey. Bortsett  från att det inte var så många från min klass där. Av de som var där, var det bara en jag var kompis med då. En himla schysst kille som är precis lika schysst idag. De andra umgicks jag inte med, men de var trevliga ändå. Men rätt ointressanta. En av männen vid mitt bord kände att han var tvungen att tala om hur fantastiskt kul det var att jag alltid rodnade så mycket när jag pratade inför klassen… Han tittade hoppfullt på mig som om jag skulle börja rodna igen, såhär mer än två sekel senare. Jag såg honom rätt in i ögonen och sa att jag tyckte det var skitjobbigt då, och att det inte var något särskilt kul minne för mig. Att han (och hans kompisar) var rätt ruttna som alltid var tvungna att göra en scen av det då, fast de visste hur plågsamt jag tyckte det var. Om han trodde att det var något jag tyckte var kul så här i efterhand, så trodde han fel. Sen sa han inte mer till mig…

Jag talade också med en kvinna som jag umgicks med en hel del i lågstadiet, ettan till trean, vi bodde i samma kvarter. Vi gick inte i samma klass någonsin under grundskolan, men hade lite koll på varandra ändå. Sist jag hörde från henne var hon i Taiwan och mannekängade i badkläder eller nå’t sån’t och jag bodde på Nya Zeeland. Det var i mitten av åttiotalet…

– Du kom hem igen! sa jag. -Jo, sa hon, jag kände att jag var tvungen att göra något med mitt liv, inte bara hålla på att flumma runt i asien (vilket om du frågar mig verkligen är att göra något av sitt liv….). Hon åkte hem och satte igång att utbilda sig i något jätteavancerat inom ekonomi. Träffade en man och gifte sig. Blev färdig superekonom men fick inget jobb. Och det var ju trist… Så långt in i storyn kände jag att jag skulle fråga om hennes bror. -Jo, för vissa går det ju BARA bra! spottade hon ur sig. – Jaha, det var väl bra, svarade jag lite försiktigt. -Jodå, pappa fixade ju jobb till honom minsann, och hur de än skär ner så nog sjutton är han kvar.

– Jaha, oj då… Men, det var väl bra? Eller… -Jo, men å andra sidan har han ju inte haft det så kul privat, hans fru fick ju en hjärnblödning. – Jaha… Oj då, sa jag för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det var ju förfärligt sorgesamt. – Ja, men hon överlevde ju åtminstone, det gjorde inte min man! utbrast hon då.

Vid det här laget började jag se mig om efter dolda kameror, för hela samtalet verkade smått surrealistiskt. – Oj, då. Jag beklagar. Det var ju förfärligt hemskt…

-Men sen träffade jag en ny man och nu har jag två barn och bla, bla, bla…. Eller hur? -Jo, oj då, jaha… hoppsan vad tiden går… Men du, lycka till och vi… ja, lycka till!

Det kan hända mycket under 26 år. Både roligt och tråkigt, normalt och galet. Att försöka återberätta det, medan ett brötigt band dånar i bakgrunden,  för en människa man inte längre känner kan bli väldigt, väldigt märkligt.

Eftersom det inhyrda bandet överröstade alla möjligheter till samtal så börjades det dansas. Ungefär då kände jag och vänninan att vi nog fått vad vi tålde av nostalgi och levnadsöden. Dessutom var bandet riktigt, riktigt skitdåligt. Någon påstod att det berodde på en usel PA-anläggning. – Jaha, oj då, det var väl… en ren och skär lögn förstås. Det bandet var verkligen inte bra. Det finns inte en PA-anläggning i detta universum som kunnat få det att låta bättre, och aldrig någonsin bra.

När vi kom hem satt vi och summerade kvällen en stund. Vi hade haft riktigt kul. Över förväntan till och med. Det var förvånansvärt lätt att känna igen de flesta. De såg någorlunda likadana ut, de lät precis som förr och det som var roligt då är ju faktist rätt kul idag också.

Nu behöver jag ingen mer återträff på ett tag. Om vi förändras så lite under 26 år som vi har gjort mellan 15 och 42, så vill jag inte ens tänka på hur lite vi kommer att förändras under de nästkommande 25 åren…

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: