Avtryck i historien

Har ni drabbats av en överväldigande vilja att skapa minnen någon gång? Jag är inne i en sådan fas just nu. Kanske för att jag nyligen påmints om livets förgänlighet. Eller så är jag bara sjukt narcissistisk… Förmodligen det senare. Skit samma. Jag vill i alla fall släpa i väg familjen till en fotograf. Vi skall posera och se riktigt snygga ut, välmatchade men på ett särpräglat individuellt sett. Ungarna skall se coola ut, men inte som små stylade kändisbarn, naturliga men inte inte naturliga på det där sättet de är till vardags om ni fattar vad jag menar…

Mannen och jag skall se behärskat roade ut. Skärvor av ljus skall glimma i våra glada, vackra ögon som skall klara av att se in i kameran – samtidigt som vi skall se in i varandras ögon. Förälskade, men inte jolmiga. Smarta och lite crazy samtidigt liksom.

Kläderna måste vara rätt också. Jag är ju en jeans-person och förekommer nästan aldrig iförd någonting annat. Jo, jag har ju något på överkroppen också, men ni vet vad jag menar. På familjefotot skall jag förstås ha jeans då. Ett par som sitter så himla bra att hela kroppen får en fantastisk siluett. Lite Marlboro-mannen-stuk, fast den kvinnliga varianten. På överkroppen bör jag nog ha en schysst tunika av något slag (nej, inte en med moln på även om den är fin, den är inte sofistikerad nog för det här tillfället). Helst skall det nog vara en vit, gräddvit, lagom lång och vara lite åtdragen över mina pojkaktigt (ha, ha, haaaaaaaaaaa) smala höfter.

Mannen vill nog bestämma sina kläder själv. Men det här är ju min blogg så det får han inte. Så han får också ha jeans, lite snyggt slitna med tuffa veck  här o där. Till dem har han en skjorta i rätt smal modell, utanpå byxorna. Kanske med ngt mönster på, linjer som bildar rutor eller något åt det hållet. Och en blazer skall han ha. Han är snygg i det. Håret skall vara … … Nej, jag orkar inte tänka på det. Jag har hårångest.

Det kanske inte blir något familjeporträtt… Eller så blir det det. Och vi kommer garanterat att se väldigt mycket ut som oss, men förmodligen inte ett dugg som den bilden av oss som jag har i mina mest amitiösa stunder.

Det viktiga är att bilden bör tas. Det är kul att se bilder på sina föräldrar, far- och morföräldrar, syskon, fastrar, mostrar och kusiner. Ofta glöms (göms) föräldrar bort lite grand och det är synd. Jag skulle vilja ha många fler bilder på mina föräldrar från när de var unga då jag var liten. Alla bilder verkar bara vara på mig och min bror. Mamma och pappa är bara med i bakgrunden i bland. Ändå är det deras ansikten som är roligast att studera nu, de gemensamma dragen, frisyrerna, kläderna osv.

Nu känner jag att jag blir lite pådrivande för er alla. Gå och ta familjefoton! Riktiga, bra bilder hos en duktig fotograf. Tänk vad de bilderna skall skänka glädje in i framtiden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: